Ok ett lite flummigt nattinlägg men ni kanske förstår mina tankar ändå

Jag har faktiskt tänkt på en sak.

I nästan hela mitt liv så har jag varit singel om man bortser från A och en o annan som jag har haft det på G med. Men att ha någon på G är ju inte alls samma sak och det med A . Men om man bortser från den första tiden och om jag ska vara ärlig så var jag nog en
satans bitch mot honom (vilket jag ångrar djupt då det förstås var väldigt elakt)men sen var jag ju aldrig riktigt kär heller. Jag gjorde slut när jag ville det för jag visste ändå att han alltid skulle finnas där och det gjorde han också i nästan två år.

Det jag vill komma till är att jag nästan aldrig har kännt mig fast vid någon , jag har kunnat göra som jag själv vill och varit fri. Ja ni vet själva hur det är att vara singel ? Vill jag göra något så gör jag det utan att höra med den andra och vill jag pussas med någon när jag är ute så är det fritt fram för mig.

Eftersom jag har haft det så här så här länge tills jag nu är 21 år gammal så undrar jag hur fast jag inte skulle känna mig om jag gick in i något riktigt seriöst. Är jag rädd för att känna mig så fast ?? Jo lite grann får jag nog erkänna att jag fasar för det. Att inte kunna göra som man själv vill.

Men samtidigt vill jag verkligen hitta någon att bli kär i (även om jag har jäääävligt svårt för detta) , någon att dela livet med , någon att somna med och vakna upp med, någon som alltid finns där för mig. O hittade jag denna speciella killen så förstår jag att det hade varit mycket viktigare för mig än att just vara "fri" och egentligen hade jag ju förstås inte kännt mig fast då. För hade jag kännt mig fast så hade det kanske ändå varit för att jag var med fel kille ?